Sliten i benen, men full av intryck i själen, sitter jag på The Red Piano i Siem Reap. Baren blev vida känd efter att Angelina Jolie sägs ha druckit sina cocktails här efter långa inspelningsdagar i djungeltemplet Ta Prohm, där *Tomb Raider* spelades in. Jolie är i dag hedersmedborgare i Kambodja, som tack för sitt engagemang för landet.
Jag sitter där och tänker att hela historien om filmstjärnans drinkar nog är en smula överhajpad. Men vad gör man inte? Har Lara Croft en gång klivit in här, får man väl följa i hennes fotspår. Jag beställer en “Angelina Jolie cocktail” och låter blicken vandra över Pub Streets kvällsliv.
Men det finns platser som aldrig kan överreklameras. Angkor är en sådan. Varje gång jag återvänder infinner sig samma stilla förundran: att något så storslaget kan ha skapats av människohand. Här byggde khmererna palats åt gudarna – i sten.
Devarajor och kontrollen över vattnet
Mellan år 800 och 1400 var Angkor, som helt enkelt betyder ”stad”, Sydostasiens mäktigaste rike. På en yta större än dagens New York skapade khmererna ett samhälle där vattnet var nyckeln till makten. Genom sinnrika kanaler och väldiga barayer, reservoarer, kunde man samla regnvatten och säkra tre risskördar om året.
Kungarna kallades devarajor – gudakungar. De bar ansvaret för rikets välstånd, för ritualerna, för sådd och skörd. Allt hängde samman i ett strikt, indiskt präglat, hierarkiskt samhälle. Här fanns matematiker som planerade städer och tempel, och varje lokalt helgedom fungerade också som ett slags skattekontor. Överflödet av ris och fisken från Tonle Sap, Sydostasiens största sjö, skapade rikedom, befolkningstillväxt och utrymme för konsten att blomstra.
1200-talets storebror ser dig
När man närmar sig Angkor Thom och ser de massiva murarna av laterit och Lokeshvaras milda buddhaleenden blicka ner mot sig, känner man hur historien nästan lutar sig fram. Över 200 ansikten vakar från Bayons torn. Många menar att de bär dragen av kung Jayavarman VII – den segerike bevararen, rikets sköld.
Var det här en tidig version av ”Storebror ser dig”? Jayavarman VII, eller JVII som guiderna gärna säger, var khmerrikets mest ivrige byggare. Buddhist, reformator och vägbyggare. Under 1200-talet lät han anlägga vägar som solstrålar i alla väderstreck, med rastplatser och sjukhus längs färden. Än i dag bär ett av Siem Reaps främsta sjukhus hans namn. Makt, men också omsorg – ett arv hugget i sten.
Gudapalats i sten
Att föreställa sig hur Angkor Wat byggdes är nästan omöjligt. Under fyrtio år, på 1100-talet, lät Surjavarman II resa detta kosmiska tempel. Basrelieferna sträcker sig hundratals meter och skildrar hinduisk mytologi i sten, medan över 800 apsaror – himmelska nymfer – pryder väggarna.
Angkor Wat är en avbild av världsberget Meru, omgivet av världshaven. Miljoner sandstensblock, de tyngsta över ett ton, höggs ur berget, fraktades på flottar och drogs av elefanter och oxar. Resultatet blev världens största religiösa monument. Angkor var en storstad när London ännu var en obetydlig plats i Europas utkant.
Ett av områdets märkliga dilemman är just överflödet. Här finns så många tempel att besökaren nästan mättas. Man hinner aldrig se allt. Många ruiner förblir osedda, därför att de största stjäl tiden. I andra länder hade ett enda av de mindre templen räckt för ett världsarv. Här finns över hundra, utspridda över mer än 200 kvadratkilometer.
Alltid en europé
När spanjorer på 1500-talet hörde talas om Angkor vägrade de tro att lokalbefolkningen kunde ha byggt något så storslaget. I stället tillskrev de verket, utan historisk grund, den romerske kejsaren Trajanus. Det är en återkommande historia: det krävs ofta en europé för att världen i väst ska få upp ögonen. I Angkors fall var det fransmannen Henri Mouhot, som på 1840-talet beskrev ruinerna för omvärlden.
Jag tar en sista sipp av min cocktail. Från andra sidan gatan hörs jublet från fotbollsfans – en Premier League-match rullar på en storbildsskärm. Nuet gör sig påmint.
Jag går ut, vinkar in en tuk-tuk och låter den ta mig hem till vårt hotell, FCC, efter ännu en dag bland gudar, kungar och stenar som minns mer än vi någonsin kan ana.
/Per Sundberg, en minnesvärd dag i Siem Reap.
På vår rundresa till Indokina där Angkor är en av höjdpunkterna. Läs mer här.